Kalmarunionen – en historia om makt och intriger

Kalmarunionen, som bestod av Danmark, Norge och Sverige, var en kortvarig union under 1400- och 1500-talet. Den blev till på grund av maktintriger och politiska allianser mellan de tre länderna. Unionen innebar att de tre länderna skulle ha gemensamma lagar och fördela rikedomar jämnt mellan sig. Detta fungerade dock inte så bra i praktiken och ledde till många konflikter. Unionen bröt samman 1523 efter en dansk invasion av Sverige.

Kalmarunionen – en historia om makt och intriger

Kalmarunionen inleddes 1397 då Margareta,dotter till Valdemar Atterdag, gifte sig med Albrekt av Mecklenburg. Paret blev unionens första regenter. De tre nordiska länderna Danmark, Norge och Sverige förenades under ett kungadöme – Kalmarunionen hade skapats. I början fungerade unionen väl och de gemensamma intressena i de nordiska länderna var många. Men redan under 1400-talet började strider om makten att uppstå mellan de olika länderna. Olof Skötkonung, som var kung över Sverige vid den här tiden, hade svårt att acceptera Albrekts auktoritet och Striden eskalerade under Olofs son Erik Segersälls styre. Erik försökte etablera en egen svensk kyrka och denna satsning bidrog ytterligare till splittringen inom Kalmarunionen. Norge drog sig 1448 formellt ur unionen och på 1400-talets slut var det alltmer tydligt att Kalmarunionens dagar snart skulle vara räknade. Unionen upplöstes formellt 1523 då Gustav Vasa tog emot Uppsala Ed från paven som bekräftade Sveriges status som eget kungarike igen.

Bakgrunden till Kalmarunionen

Kalmarunionen inrättades genom Unionstreatyn i Kalmar den 26 juni 1397 av Erik av Pommern, dåvarande regent för de nordiska länderna. Syftet med unionen var att skapa en enda stat av de tre kungarikena Norge, Danmark och Sverige under Erik av Pommerns styre, samtidigt som man ville bevara respektive lands självständighet och integritet. Denna stat skulle även inkludera Förenade Rikena (Finland, Island och Grönland), som då tillhörde Norge. De tre länderna hade tidigare haft ett nära samarbete genom Kalmaresekretariatet, men detta hade inte ledde till någon formell union mellan länderna.

Unionens olika faser

I början av 1900-talet var Europa i ett mycket instabilt läge. Efter att ha genomgått två världskrig och en ekonomisk kris, hade många europeiska länder svårt att hitta tillbaka till stabilitet. I denna osäkra miljö fanns det flera olika idéer om hur man skulle kunna göra Europe mer stabil och enad. Ett antal europeiska stater, främst Frankrike och Tyskland, började diskutera idén om att bilda en politisk union mellan länderna. Detta ledde till att EU (European Union) officiellt bildades den 1 november 1993.

EU har sedan dess genomgått flera olika faser av utveckling. Under de första åren fokuserade man på att skapa en gemensam marknad inom EU, dvs. ett område där alla medborgare skulle ha samma rättigheter när det gäller arbete, handel osv. Detta ledde bland annat till införandet av den gemensamma valutan EURO 2000. Under senare år har focus flyttats från den ekonomiska integrationen till den politiska integrationen. Det vill säga, man har arbetat mot målet att skapa ett Europa där alla medborgare känner sig som delar av samma gemenskap och har samma rättigheter – oberoende av vilket land de bor i within the EU.

Om kriserna under unionstiden

Under unionstiden, som sträckte sig från år 1814 till 1905, utsattes Sverige för flera olika kriser. Dessa kriser präglades av ekonomiska svårigheter och politisk instabilitet och ledde till att landet drabbades av både inre och yttre konflikter. Unionen med Norge, som hade varit en viktig del av Sveriges strategi för att motstå de europeiska stormakternas påtryckningar, bröts upp under denna period och detta skapade ytterligare omvälvningar i landet. Kriserna under unionstiden hade allvarliga konsekvenser för Sverige och ledde bland annat till att landets ekonomi hamnade i kris. Trots alla dessa problem lyckades dock Sverige hitta en stabilisation under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, vilket innebar att landet kunde fortsätta sin utveckling mot ett modernt industriellt samhälle.

Unionens fall och eftermäle

Det första världskriget tog slut 1918. Detta ledde till att många länder blev självständiga från Ryssland och Österrike-Ungern, bland annat Polen, Tjeckien och Jugoslavien. I februari 1917 hade tsar Nikolaj II abdikerat och den första ryska revolutionen inletts. I november samma år hade andra revolutionen inträffat och bolseviker under ledning av Lenin tog makten i landet. Nya kommunistiska länder uppstod i Europa efter andra världskrigets slut 1945, som en följd av Stalins expansionism. Kalla kriget mellan de två supermakterna USA och Sovjetunionen präglade perioden 1945–1991.