Loading...
Tidsskriften DĪN

Vem är Max?

Text och foto: Stina Mathiesen

[dropcap]V[/dropcap]i ses utanför en krog i Stockholm, går in och sätter oss långt in i lokalen, i en del som egentligen inte kommer öppnas förrän om ett par timmar. Ett dunkelt ljus lyser upp de två ölflaskorna som står på bordet, men det är knappt så att de skulle synas om någon gick förbi. Trots att Max identitet är närmast sekretessbelagd, har jag fått tillåtelse att banda samtalet.

– Okej, nu spelar den in.

– Knas, haha.

Få vet vem Max Miliciano är. Det är inte många som har sett vem det är som skriver slagord och gatupoesi runt om i Stockholms förorter, men namnet är ändå inristat på mångas näthinnor.

Texterna har en smäll-på-käften-effekt som ger eftertanke, något som är ovanligt inom svensk gatukonst. Det hela började för några år sedan, när Max satt med några polare, snackade och drack öl.

– Alla har olika drömmar och mål i livet och mina kompisar vet att jag har skrivit fett länge på ett eller annat sätt. Så de uppmuntrade mig att jag skulle börja med det, skriva mer offentligt.

Till en början plockade Max ned reklamskyltar från tunnelbanan. Tog med dem hem, målade om och satte tillbaka dem i tågen.

– På tunnelbanan finns det bara massa reklam som ockuperar våra sinnen. De går inte att undkomma dem. Reklam som inte uttrycker eller representerar mig och många andra. Pengar ska inte vara den avgörande faktorn för vem ska få göra sig hörd och synlig. Om reklam är de rikas klotter, så behövs det en balans.

Ortenpoesi som ibland fått ta tuben in till stan, men som för det mesta syns på betongväggar långt ut på linjerna. Många som läser texterna kan känna igen sig i den bitterljuva melankolin som de uttrycker, och responsen är för det mesta positiv.

– Jag tror att alla människor har något att berätta, problemet är vilka som får göra sig hörda eller vilka historier eller livsöden som får ta plats. Det jag gör är att jag berättar min och många andras liknade historia och drömmar. På mitt sätt, varken mer eller mindre.


Politisk gatupoesi

Även om en inte ser mycket av den här typen av gatukonst i Sverige, har den förekommit länge i andra delar av världen. Max har fått mycket inspiration från länder i Sydeuropa och Sydamerika, där den här typen av konst är vanligare.

– Jag menar, kollar du Paris år 1968, när det var revolution där, då skrev ju folk överallt. Graffitin och poesin var ett verktyg för revolutionen. I Chile, Palestina, Spanien och Grekland med. Där används gatupoesi och graffiti inte bara som en konstform utan också som en kanal och yttrycksform för att belysa de orättvisor som råder i samhället.

Max minns tillbaka till ett citat som stod på riksdagshuset i Aten, under kravallerna som startade år 2008 efter att en 15-årig pojke mördats av två poliser: ”mamma, jag blir sen till middagen, vi har en revolution på gång”. Det hade kunnat vara Max egna ord. Enkelt, men med en frustration och slagkraft som lämnar märken. Det är poesi, men gatupoesi blandat med politik. Att det finns ett politiskt engagemang hos Max är inte svårt att räkna ut. Förutom texterna är ena delen av namnet, Miliciano, det spanska ordet för milissoldat.

– Namnet är en hyllning till en tid då allting var lite bättre i mitt liv, men också till den politiska kampen man själv och vänner engagerat sig i flera år. Men  så är det mycket minnen också, mycket barndom, nostalgi.

Max mamma arbetade mycket och hade flera jobb. Hon lämnade hemmet vid fyra på morgonen och kom hem sent på kvällen, men det var ändå svårt att få ekonomin att gå ihop. Hemma var det kaos, så för det mesta var det systern som tog hand om Max.

 Jag tror att det som räddade de kritiska åren, när jag var tonåring, var att jag lirade lite fotboll. Och sen har jag skrivit fett mycket. Jag var aldrig bra i skolan, men när det kom till att skriva… Jag tyckte om att skriva… Ouff, jag tyckte om att skriva. Var det något jag hade lätt för så var det att uttrycka mig i det skrivna ordet.

Närvaronivån under gymnasietiden var i det närmaste obefintlig, och intresset för skolan var inte direkt stort, men en svensklärare la märke till Max sätt att uttrycka sig i text. Hon gav honom en bok om diktaren Bellman.

– Och jag läste den faktiskt! Eller, alltså inte hela, men jag tyckte om att han var rebell. Han var typ utanför slottet, helt packad och sjöng skit om allihopa och sådana där grejer. Efter jag läste den började jag skriva ännu mer eget material.

I slutet av terminen ville läraren att Max skulle läsa upp en av sina texter för klassen, en text som hon tyckte var den bästa hon läst under sin tid som lärare.

– Jag läste den aldrig för jag har scenskräck, men hon läste den för klassen. Jag var den enda från orten och vissa i klassen var smygrassar, men alla blev chockade. Vänta, softa lite…

Det går förbi en person och det blir tyst vid bordet i ett par minuter. Ölen tar slut, så Max går och köper en till. Sätter sig vid bordet igen och börjar förklara tankarna kring sina metaforer. En bild målas upp om en plats utanför Sveriges gränser.

– Det var tårgas överallt och kalabalik. Folk blödde och snutarna slogs. Jag tänkte på friheten som en älva som sveper över torget och tittar ner på oss, sorgsen över vart vi hamnat och hur friheten för var dag är svårare att uppnå.

Men vem är du? Vem är Max Miliciano?

Det handlar inte om att skapa någon jävla mystik, som typ den kring Banksy. Egentligen är jag ingen. Konsten och poesin under pseudonymen Max Miliciano är ett resultat av våra liv som ständigt formas utav andra. Jag är nog en skärva av samhällets spegel som gått sönder och det här är resultatet. Jag vill vara den som äger min bakgrund, minst historia, mina drömmar och kanske en dag friheten och jag vill att hela världen ska veta det. För i slutändan har vi alla en Max inom oss som väntar på att gå loss.

 

1_portratt_IGP4124

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *