Loading...
Berättelser

Veckans inspiratörer

När jag läste runt på hemsidan hittade jag till Aminas historia, en av många som finns på sajten. När jag var klar kände jag hur det knöt sig i min mage. Det är historier som inte hörts så högt som de borde, skildringar om livet utanför samhället, en verklighet som tusentals människor i vårt avlånga land lever men som det berättats alltför lite om.

På hemsidan skriver grundarna till initiativet att de vill presentera en annan del av verkligheten. “De”enskilda ärendenas” berättelser. Berättelser som är ett resultat av den svenska flykting- och migrationspolitiken. Berättelser som idag är ”regel – inte undantag” berättar man på sajten. Med dessa berättelser har man som mål att belysa den migrationspolitiken som finns i Sverige och visa på vad det inneburit, vad den innebär idag och även vad den kommer att innebära efter valet i år. De jobbar för att göra migrationspolitiken till en viktig del av kommande valrörelsen och vill existera genom att vara ett komplement till det engagemanget som redan existerar idag.

Plötsligt landar man och kan i någon sekund föreställa sig det.

Det finns ett stycke ur berättelsen som gjorde extra ont att läsa, när hon berättar om sina barn. Jag tittar på min dotter och tänker att det någonstans i mitt land finns en treåring som hon, som inte kan komma ut från sitt hem, som inte kan leva ut sin barndom som andra jämnåriga och som lever ledsen och gömd. Det knyter sig i halsen. Plötsligt landar man och kan i någon sekund föreställa sig det. Hemsk tanke va? Därför är sajten flyktingarna.se så viktig. För att i denna värld av vardagsstress och I- landsproblem så tänker vi inte på Amina och hennes barn. Mellan hämtningar i skola och inköp i mataffären så glömmer vi bort Murad och hans höggravida fru. Om Wesam.  Och många andra skulle vi inte ens höra om om det inte vore för Flyktingarna.

Det får mig att tänka på ”Los Nadie” från en älskad latinamerikansk författare och poet, Eduardo Galeano. ”Los Nadie” handlar om människor som existerar men inte finns och som inte syns, varken på gatan eller på papper. Som är skuggor i samhället, kroppar utan ansikte och nummer utan namn. Första gången jag läste dikten i Chile trodde jag aldrig att de raderna skulle beskriva en verklighet i Sverige. Men så är det idag i vårt land. Vi får inte glömma, dessa berättelser måste ut!

Ni kan läsa fler berättelser här

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *