Loading...
Insändare

”Ursäkta jag trodde inte att du skulle se så svensk ut”

Det viktiga är nämligen inte att beklaga sig, att se sig som ett offer eller att anklaga de som yttrar sig för att vara xenofobiska eller rasistiska. Rasism existerar överallt. Det finns inte en enda nation som är fri från detta och Sverige är inte ett undantag. Det viktiga är således hur man bemöter det förstnämnda när man råkar ut för det. Det viktiga är hur du eller jag väljer att bemöta detta. Varje gång jag har blivit bemött med fördomar eller rasism har jag alltid sett till att påvisa likheterna. Jag har aldrig dömt de som yttrat sig rasistiskt eller fördomsfullt. Jag har givetvis oftast blivit väldigt stött men ändå hållit masken.

Givetvis kommer många inte hålla med om att detta är rätt sätt men är det inte genom dialog som man oftast kan få folk att ändra sig?

Har inte de största förändringarna skett genom dialog mellan grupperingar som motsätter sig? Jag tänker då givetvis på Martin Luther King men även Nelson Mandela. Hur ställde de sig till den rasistiska lagstiftningen i USA respektive Sydafrika? Konfronterade man sina meningsmotståndare med våld eller med ord? Varför skulle man i Sverige, där rasismen inte alls är stark, kunna ändra på de få som fortfarande ser på invandrare som något ont, genom dialog?

Man behöver inte utgå ifrån att personer med annorlunda åsikter per automatik är onda.

Varför kan vi inte bara utgå ifrån att de inte har haft någon kontakt med invandrare alternativt fått en otroligt skev och felaktig syn genom olika medier? Kan man inte försöka nå ut till dessa få genom en dialog? Sträcka ut en vänskaplig hand och visa att vi alla är Svenska medborgare och goda grannar. Att vi kan lära av varandra istället för att skapa polariseringar och fördomar.

Miloš, 23 år
Malmö

Håller du med eller inte?

[dil dil = 865]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *