Loading...
Debatt

Om tystnad och om att börja tala igen

[dropcap]D[/dropcap]en 25:e oktober 2013 publicerade sajten ”Inte rasist men…” ett utdrag ur en diskussion i riksdagen mellan Björn Söder, som är sverigedemokrat, och Adnan Dibarni, som är socialdemokrat. Istället för att diskutera skattepolitik så väljer Söder att tala om för Dibari att han är ”fräck” som ”stoltserar” med att han är invandrare och att han ”förringar det svenska folket, mitt folk” genom att påpeka att vi egentligen alla invandrat till Sverige. Två dagar efter, den 27e oktober 2013, la samma sajt upp en länk till en videoupptagning av debatten.

Det är snart ett år sedan jag läste om ordväxlingen men jag minns det som igår. Jag hade ett kontorsjobb, det var fredag och jag var ensam kvar på jobbet. Jag var trött och lättad över att arbetsveckan var slut. Skulle bara kolla lite på facebook innan jag åkte hem…och då snubblar jag över detta.

När jag var liten läste jag Sagan om ringen. Nej, jag läste inte sagan om ringen – lag levde i Tolkiens böcker. Läste på väg till busshållplatsen, på bussen till skolan, när jag åt middag hemma. Minns ni delen när Bilbo blir nerstucken och spetsen på dolken sätter sig i hans bröst? Såklart är dolken magisk så den är iskall. Bilbo överlever men han bär dolkspetsen i sitt bröst och känner hela tiden kylan från den. När jag var liten och läste det kände jag kylan i bröstet i flera veckor efteråt.

Det hände något med mig när jag läste ordväxlingen mellan Dibarni och Söder och än mer när jag såg videon. Dibarnis axlar, Söders isblå ögon. Dibaris röst som inte håller, Söders övertygelse om sin egen överlägsenhet. Det satte sig i min kropp som en iskall dolkspets.

Jag kände skräcken sprida sig från bröstet och till hela kroppen. Ringde min man som sa: ”Kom hem bara. Kom hem till mig.” Försökte dölja paniken och tårarna på spårvagnen. Kom hem. Hem till min ort, min lägenhet och min familj. Försökte lappa ihop mig själv. Jag överlevde men dolkspetsen satt kvar där och den var iskall.

Jag hade strax innan detta hände börjat skriva krönikor och få dem publicerade. Jag höll i en studiecirkel om maktkritiskt skrivande. Men plötsligt märkte jag att jag inte kunde skriva längre. Jag hade blivit stum.

Händelsen fick, vad jag vet, inget genomslag alls i media. Det gjordes en intervju med Dibarni i P4 men jag kunde inte hitta något mer. Knappt två veckor senare blev Jimmie Åkesson tårtad. Media exploderar. Nu skulle vi prata yttrandefrihet och demokrati. Vi skulle ta avstånd från politiskt våld. Dolkspetsen frös halva mitt bröst till is. Jag blev tystare. Jag deltog inte i någon debatt. Hade inga ord. Orkade inte. Vågade inte. Kunde inte.

Det handlade inte om att jag tagit till mig av Söders ord – att han tystat mig genom att säga att såna som Dibarni och jag ska hålla käften. Det handlade om att jag med ett knivhugg insåg att fascismen bara ligger ett par år bort i Sverige. Den insikten stärktes av medias prioriteringar.

Dibarni blir verbalt trakasserad i riksdagen på grund av sin historia av migration – inte intressant. En politiker får ett bakverk i ansiktet – stor skandal och ett hot mot demokratin. Jag blev lamslagen och tyst av skräck.

Jag bröt tystnaden för ett par veckor sedan, bland annat med en text här på Orten i Fokus, och strax därefter blev Söder andre vice talman i riksdagen. Hans ordväxling med Dibarni har idag seglat upp på radarn igen men nu är jag inte tyst längre.

Baby, jag har knappt börjat prata.

/ Maria Padrón Hernández33 år, Västra Frölunda, Göteborg.

 

 

Tagged
Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *