Loading...
Tyck till!

… om rasism

Inte till samhällets förfogande

Av: Shadi Rostamzadeh

 

Jag växte upp med Mammas Scans köttbullar, barnkalas med korv och bröd och Kalle Ankas julafton. Jag växte upp i Astrid Lindgrens sagovärld, långt ifrån krig och konflikt. 90-talet var min och mina vänners guldera men bortom landet Sverige, hockeykort och den ihärdiga doften av date-parfymer i tjejernas omklädningsrum pågick även en parallell uppväxt. Jag växte upp med Nouroz, Zereshk polo och Kola ghermezi. När andra lärde sig tala ett språk lärde jag mig två. Min stolthet över mitt ursprung växte för varje steg jag tog. Det persiska livet kombinerades med det svenska och Göteborg blev Teheran, något som jag senare kom att fundera mycket över i takt med att mitt medvetande om min omgivning och dess fördomar växte.

 

[dropcap]I[/dropcap]dag är jag lika gammal som min pappa var när han lämnade sin familj och det enda liv han visste bakom sig för att fly för sitt liv. Idag är min stolthet över mitt ursprung och viljan att förändra större och mer förbannad än någonsin. Idag har jag en möjlighet att göra en betydelsefull skillnad inte på grund av, utan tack vare den.

Själv kom jag aldrig som flykting till detta land. Ändå ifrågasätter människor det faktum att jag är just svensk.

”Nej men ärligt talat, berätta varifrån du kommer på riktigt!”

Ofta häpnas jag över människors totala arrogans. Egentligen är det inte de konkreta frågorna som stör mig. Nyfikenhet är livsnödvändigt i samhället för att kunna föra det framåt och någonting vi bör sluta frukta. Det är snarare de återkommande värderingar jag mött i min omgivning som skrämt mig och uppmärksammat den bristande tolerans som råder i dagens Sverige i mitt liv.

Sättet arbetsgivare, lärare, kollegor och klasskamrater lojt skrattat bort mitt namn för att kasta om bokstäverna och komponera ett påhittat och totalt oförståeligt sådant. Sättet de därefter låtit mig förstå att jag aldrig någonsin kan förvänta mig att de kommer att lära sig det och hur de efteråt lämnat mig med en känsla av naivitet som kunde utgå från något sådant så uppenbart korkat från första början. Sättet min lågstadielärare vänligt berömde min svenska på utvecklingssamtalet och hur imponerande bra hon ansåg att mina föräldrar lärt mig läsa och skriva. Sättet kroppen framför mig gungar av skratt när någon precis dragit ett illa dolt rasistiskt skämt. Där jag borde höra motstånd hör jag skratt i samklang. De talar om mitt folk. Människorna, vänligheten, glädjen, staden, pulsen, dofterna och melodierna – de försvinner allihop och ersätts av ett gapande hål. Det blir tyst.

”Berätta det bara inte för din släkt i Iran. Jag vill inte ha ett gäng självmordsbombare som knackar på dörren.”

Brett leende, en vänlig arm runt axeln – men kom igen, var inte så överspänd, det var ju kul.

När jag var tolv år övervägde jag att byta namn. På något sätt hade jag förstått att det inte fanns en karriärmässig framtid för mig, att jag inte skulle få ett jobb eller ens bli antagen till intervju om det var mitt namn som stod allra längst upp i presentationen. Rasismen vars namn jag knappt visste om gjorde intåg i mitt liv. Om intervjuerna uteblev för pappa, trots god arbetsmarknad, utmärkt svenska, bra betyg och ett 70-tal sökta jobb, varför skulle situationen då se annorlunda ut för mig? Sedan kom tonåren och min stolthet växte. Mitt perspektiv förflyttades från mig själv till min omgivning. Trots att det varken syntes eller hördes insåg jag att jag alltid kommer att befinna mig mitt i mellan. Under hemspråkslektionerna kände jag mig mer smärtsamt svensk än jag någonsin gjort i hela mitt liv men så fort jag hörde folk tala om invandrare kändes det som om de stack något vasst i min kropp och rörde runt.

– Hallå! Hur kan ni tala så uppenbart elakt när jag står här bredvid? ville jag skrika.
I dessa sammanhang, när jag otvivelaktigt betraktades som svensk vägrade jag att känna mig som en av dem. Ena sekunden svensk, andra persisk och så har det fortsatt fram tills idag. Jag vill bli inkluderad och accepterad i det svenska samhället som vilken svensk som helst men jag vägrar att spela med mig själv som insats.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *