Loading...
Krönikor

Niqabisten, lilla spöket laban

488011_363129103832452_2082325307_n

Islamofobin har slagit mig gul och blå

417622_222932097852154_2134877766_n

Samhället har gjort ännu mer än så

large_52cdd1bc9606ee1271001c2f

Men mitt mål, det kvarstår

 

 

[dropcap]J[/dropcap]ag ser livet horisontellt, nej bokstavligen. Det är inte mycket, det jag ser men det är tillräckligt mycket för att få en bra uppfattning om människors sanna färger. Om hur det ligger i deras natur att förakta det de inte förstår sig på. När jag sluter ögonen känner jag världen pusta ut just som mig. Jag har drömmar, idéer och ambitioner som begravs i detta nu. Livsmål som bödeln redan tagit ifrån mig. Det är för att jag är brottslingen som inte står med i registret. Vad jag känner och gör har redan stiftats. Vem jag väljer att förklara mig som är oviktig. För jag tycks vara extremisten i ett allt för modernt samhälle. Jag är Niqabisten i Dalarna. Mitt namn är Haida och är spöket Laban i det övergivna slottet.

Det du har på huvudet är bara ditt lilla muslimska sätt att ta itu med de inre demoner som finns inom dig, kära Haida”.

Så löd mitt allra första och sista möte någonsin med Syv. Efter att jag tagit på mig Niqaben förändrades allt. Alla menar att jag är en fara för andra och mig själv. De är rädda för mig och Islam. Dock behövs det ett nytt ord i lexikonet istället för Islamofobi. Begreppet fokuserar bara på offret med fobin för Islam och inte på det verkliga offret, muslimen, jag. När jag började bära Niqab målade jag en tavla som hänger över min säng. Tavlan är simpel men säger mig tusen ord. Det är för att konst har förmågan att få en att både le och gråta. Ni ser under åren har jag lärt mig hur svårt det kan vara att bara vara jag. Förra sommaren frågades jag av en liten arrogant små kärringen ifall det inte var jätte varmt under gardinen jag gick och bar runt på. Då hade jag svarat:

 Det är varmare i helvetet. Japp det räcker lagom långt som motivation för de flesta troende, tro mig.

I skolan kallas jag för terroristen, mörkret eller spöket Laban. Jag vet de är inte så kreativa dagens ungdomar… men jag håller alltid minnen, jo fast än de inte ser det. Vad jag utsetts för dagligen går inte ens inom ramen för mobbning. Skoldagarna är så långa, så tråkiga. Det är bara historia lektionerna som intresserar mig. Läraren lyfter fram viktiga skeenden i människans historia som aldrig får upprepas men så sitter vi här och beter oss som om barnen i Gaza inte skriker efter hjälp. Gud, vad mycket jag vill ändra på när jag blir lärare. Men just nu hoppas jag bara att jag hinner med bussen efter lektionen.

Nej, Nej, Nej!  jag missa bussen och den går inte förrän en timme igen! Bänken på buss stationen är hård och kall. Den lämnar flisor i tyget och i skolan är det mycket varmare och skönare. Det är nästan ingen kvar i skolan när jag kommer tillbaks och efter 40 minuter har jag och tystnaden blivit ett. Men jag nu hör jag fotsteg. Någon är här. Någon väntar.

Stick härifrån jävla terrorist jävel!

 Allahu La illah illa Huwal Hayyul  Jag börjar på en surah, en som lugnar mig. Jag börjar gå mot entrén. Jag tittar honom inte i ögonen, för det gör allt bara värre.

Vart fan tror du att du är på väg? Säger en kille som står framför entrén som en blockad.

– Du tror du får göra precis vad du vill va?

Den här rösten är annorlunda, den kommer bakifrån, mycket skarpare, djupare, uppifrån. Nu står någon bakom mig. Han vid entrén kommer närmare. Den store bakom mig andas tungt och den andre stänger dörrarna.

– Vad försiggår här?

Rektorn är här. Han kollar argsint på killarna och låter sin fråga dingla i luften. Ingen säger ett ord. I nästa sekund ligger jag på marken, jag ser röda fläckar, ett slag i huvudet, i magen, mot smalbenet, jag vet inte, hela kroppen skriker efter hjälp. Ingen säger ett ord. Fler slag och fler sparkar kommer nu. Syret i lungorna blir mindre och andetagen färre, allt är suddigt, jag känner smaken av saltkorn och blod på mina läppar när tårkanalen öppnas. Ingen säger ett ord. Från där jag ligger ser jag konturerna av en figur i slips och portfölj som lämnar mig. Rektorn säger inte ett ord när han lämnar skolan. Inte killarna heller. Inte jag heller. Bara vaktmästaren som hjälper mig till bussen. Jag håller in gråten på bussen och skriker såna där skrik som ingen annan hör. Ingen säger ett enda ord. 

Idag ska jag tillbaks till skolan, anmälan har gjorts och jag ska bara hämta mina saker. Kanske tar jag farväl av Jenny men efter det ska jag börja om på nytt. Några sparkar och slag betyder inget. Islamofobin har slagit mig gul och blå men det här är hur jag alltid mår. Jag klarar av en dag till av denna vardagsrasism.

Jag lämnar det jag lånat från idrottssalen under åren och finner mig själv en stund i omklädningsrummet. Det är alldeles tomt, bara kvarglömda koftor. Min kropp är fortfarande öm från all slag från igår. Min kropp känner sig förtjänt av en dusch. Jag gråter i duschen, det blir bäst så, ingen behöver veta att jag gråtit. När jag går mot mitt skåp får jag blickar av elever i korridoren. De alla vet säkert vad som hände igår. De är nog ledsna att de inte var där för att se på. Jenny tar tag i min hand och under en kost sekund stannar världen. 

– Haida? Snälla gå inte. Säger Jenny. 

Färgen på hennes kinder försvinner och hennes ögon vidgar när hon ser på mig. Nu pekar de på mig i korridoren. Jenny tittar inte på mig inte längre utan gräver i sin väska efter något. Salivet försvinner längre bak i halsen på mig nu. Hon ger mig boken som hon och jag köpte i fyran. Den där boken om frihetskämpar som under år alltid har pendlats mellan oss. Det här är hejdå, det är vårt sätt att säga hejdå, boken är min nu och Jenny kommer inte finnas där längre för be att få låna den igen. Det gör ont. Det dunkar i huvud och bröst på mig. Vid huvudentrén står den där figuren igen, demonen i mänsklig gestalt som bär titeln som skolans rektor. Han tittar på mig. Väntar. När jag passerar honom viskar han så tyst att bara jag hör.

– Hejdå.

”Hejdå”. Hur länge har han inte väntat på detta ögonblick? Det ögonblicket när han får ut mig från detta gymnasium. Så att skolan än en gång är ”normal” igen. Jag vet inte vem jag äcklas mest av, de som direkt skadade mig eller han som lät det ske?  

Det är så tyst när jag kommer hem. Bara mina andetag som ekar i hallen. Ni vet den där tavlan som hänger ovanför min säng? Den jag målade  efter att jag började bära Niqab. Den är svart och i dess mitt finns en vit prick. Den vita pricken är jag och mörkret som omringar mig är världen och dess okunnighet. Mörkret är min smärta likt de tusen fladdermöss som för med sig natten. Men ljuset släcks aldrig. Jag nämnde tidigare att konst har förmågan att få oss att både gråta och le. Jo, för idag når nämligen mina tårar mungiporna när jag kollar på tavlan. Jag både ler och skrattar. Ya Allah jennah verkar så långt bort idag men jag visa människorna Islams sanna ljus.  Ingen ska behöva gå igenom det jag upplevt. Jag är Haida, Niqabist, stolt, fin, normbrytare och storslagen likt spöket Laban som äger det stora slottet vid en så ung ålder. 

 

Men ibland, bara ibland känns det som om nyårslaget förblir oförändrat. Som om tidsvattnet inte når stranden. Det är som om marken är för torr för att något där ska kunna gro, hettan är för lång, regnet  faller aldrig och gräset aldrig gror i Sverige.  Ibland, bara ibland känns det som om sommaren aldrig kommer till Sverige. För det är så kallt här, så himla kallt

 

 

 

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *