Loading...
Berättelser

Min plats i världen

[dropcap]A[/dropcap]tt vara en ”invandrare”, är utanförskap.
Att växa upp i en betongförort, är utanförskap.

Historien om mitt liv handlar om att kämpa utifrån de hinder och möjligheter som har gjort mig till den man jag är idag. De möjligheter jag haft är det otroligt många människor i världen inte har haft turen att ha. I mitt fall, kärlek och ett par fotbollsskor. Trots dessa fina möjligheter har jag ändå fått jobba ifrån ett utanförskap. Det här är min historia.

Invandraren
I Sverige är jag utsatt för diskriminering på grund av att jag ses som en invandrare. Det är svårare att få jobb, lägenhet m.m. Att växa upp som en invandrare i Sverige är utanförskap. Att växa upp som en invandrare i en miljonprogramsförort är ett ännu större utanförskap. Du är redan satt utanför samhället.

Livet i betongen är väldigt olika från individ till individ. I mitt fall betydde det att jag var tvungen att bevisa min existens. Jag ville att folk skulle veta att jag fanns. Jag uppfattade betongen som en plats där du måste vinna respekt. Det handlade otroligt mycket om att vinna eller försvinna.

Jag tror att den största kampen i livet som invandrare i dagens samhälle är en inre kamp. Att veta din plats i världen. Vem är du och vad kan du bidra med till världen? Jag kan ta mig själv som exempel. Jag är född i Sverige men har turkiska föräldrar. Jag har bott i Sverige i hela mitt liv och allt jag har lärt mig har jag lärt mig i Sverige. Jag har haft båda kulturer som påverkat och format mig. Men jag har mörkt hår och mörka ögon. Min hy är inte lika vit som en svensks. Även om jag är född i Sverige kommer jag ändå alltid att klassas som en invandrare. Ytligt. Det spelar ingen roll hur svensk jag känner mig inombords, det ytliga säger att jag inte är svensk.

Förutom svensk så är jag också en turk. Mina föräldrar och familj är från Turkiet och jag associerar mycket av mig själv till den turkiska kulturen. Men jag har aldrig levt i Turkiet. Jag har inte vuxit upp där och fått utvecklas i där. Jag är en exilturk med andra ord. I Turkiet kommer jag aldrig betraktas som en äkta turk eftersom jag inte har vuxit upp där. Jag är på så sätt lite av en ”turist” där. Vad blir då jag?

Jag kan inte ytligt betraktas som svensk i Sverige och kan inte invändigt betraktas som turk i Turkiet. Denna inre kamp har många invandrare i dagens samhälle. Vad är min plats i världen? I mitt fall hittade jag min plats i världen genom kärleken och fotbollen.

 

Fotbollspelaren
Fotbollen kom i ett skede av mitt liv då jag kände mig lite vilsen. Jag drömde om att bli en kampsportare vid sex års ålder. En fighter. En Bruce Lee typ, som folk respekterar och ser upp till. Jag fick frågan av en vän om att gå med i ett fotbollslag. Fotboll var enligt min definition också en kampsport. Man fick sparkas, slåss och springa. Själva bollen var oviktig just då. Samma boll som vid ett senare skede skulle betyda allt för mig.

Men just då var jag en förvirrad liten unge som gillade att slåss. Jag minns än idag min tränares reaktion när jag sparkade på en lagkamrat under en träning. Hon tog mig åt sidan och förklarade att man inte fick sparkas och slåss, att fotboll handlade om mycket mer. Det var då jag började förstå att jag tillhörde ett lag. Inte att slåss mot, utan att slåss för. Inte med sparkar och slag, utan med samarbete och gruppdynamik.

Det gjorde att jag började titta mer och mer på fotboll och analyserade själv vad det går ut på. Jag var otroligt fascinerad av gemenskapen och glädjen som man delade tillsammans under ett mål. Gemenskapen lockade mig väldigt mycket, för den hade man oavsett vinst eller förlust. Antingen så vann hela laget eller så förlorade hela laget. Du var aldrig ensam.

Detta resulterade i att jag utvecklades mycket som individ och som fotbollsspelare. Allting blev naturligt och jag kände att jag hade talang inom sporten. De äldre ville ha mig i sitt lag när vi lirade gårdsfotboll. Vid tretton års ålder fick jag höra av andra samt av min far att jag var överlägsen i min årskull. Pappa kunde inte alls mycket om fotboll men började engagera sig mer och mer. Han ringde runt till folk som kunde mycket och letade upp de bästa lagen i Göteborg. Samtidigt kommer jag aldrig att glömma det han sa till mig: när han var ung så fick han aldrig möjligheten att utöva det han brann för. Han ville bli ingenjör, men hans far ville att han skulle bli läkare och pappa läste därför vård utan att någonsin intressera sig för det. Pappa ville inte göra samma misstag som hans far. Det var då han presenterade mig för tränaren för BK Häckens Tipselit, en man som skulle hjälpa mig mycket.

Tipselit-pojkarna var två år äldre än jag och var ett av de bästa juniorlagen i Sverige. Min far fick kämpa och envisas otroligt mycket för att övertala tränaren att ta in mig i laget och ge mig en ärlig chans. Men till slut fick jag chansen och ett tag gick det riktigt bra. Jag kom med i landslaget men min fotbollshistoria fick sin avslutning redan när jag var 25 år då jag trampade ner och lirade i lägre divisioner. Jag hade otur med agenter samt tog fel beslut vid fel tillfälle. Idag har jag lärt mig att jag ska tänka minst två eller tre gånger innan jag agerar. Istället bestämde jag mig för att hjälpa ungdomar.

Jag lärde mig en riktigt viktig läxa under denna tid. Jag såg hur min far kämpade för att få sin sak hörd. Trots alla nej av tränaren så fortsatte han att envisas med att få in mig i laget. Detta fick mig att förstå att allt går om man verkligen vill. Om man inte ger upp utan istället verkligen försöker så är nästan ingenting omöjligt. Det spelar ingen roll var du kommer ifrån, vem du är eller vilka svagheter du har. Det är hur mycket du är villig att kämpa för det som spelar roll. Det såg jag i min far. Jag såg hur han kämpade, och vann. Men jag insåg snart att det inte bara handlade om vilja och envishet. Det var något annat som låg bakom allt. Var kom den viljan ifrån? Var kom den envisheten ifrån?

Det var kärlek. Det var min fars kärlek som gjorde att han vägrade ge upp. Det var min kärlek till fotbollen som gjorde att jag utvecklades och blev bra på det. Det var kärlek som band oss samman i laget under ett mål. Det var kärleken som fick oss att stötta varandra efter en förlust. Kärlek var alltså i min mening det enskild största aspekten i mitt liv som gjorde mig till den jag är idag och som räddade mig från de problem jag hade kunnat hamna i.

Min plats i världen
Att växa upp i en betongförort, är utanförskap.
Att vara en ”invandrare”, är utanförskap.

Förut skrev jag att betongen är en plats där du måste vinna respekt. Jag blev en fotbollsspelare vilket bidrog till att väldigt mycket av respekten kom naturligt. Människor kände igen mig och respekterade mig. Med respekten kom även vänner och kompisar. Jag hamnade lätt i fel umgänge med människor som kunde ha haft ett otroligt dåligt inflytande på mig. Dessa människor hade inte haft samma möjligheter som jag. De hade inte upplevt den villkorslösa kärleken som jag fick från mina föräldrar, mina tränare och mitt lag. De hade inte hittat sin plats i världen. Istället bar de på en inre kamp och en enorm frustration.

Att utanförskapet inte knäckte mig är tack vare flera faktorer.

Mina föräldrars kärlek. Min pappas tro på mig och hans envisa kamp för att jag skulle få chans att spela fotboll bland de bästa. Gemenskapen som fanns i fotbollen. Den respekt jag fick som fotbollsspelare. Allt detta bidrog till att jag fann min plats i världen. Nu vill jag hjälpa och stötta andra att finna sin plats.

Författare: Ali Sanduvac, 26 år från Biskopsgården

 

3 comments
Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *