Loading...
Tidsskriften DĪN

LACES – Dancehall och normkritisk dans på turné

Text/ Intervju: Alex Rodallec
Foto: Jasmine Agdami

[dropcap]E[/dropcap]n vän till mig beskrev nyligen Dancehall som en feministisk rörelse för unga tjejer i förorten. Jag har själv dansat en del och funderat över könsrollerna i dans. Dancehall kommer ju från Jamaica, och Sahar, du var där nyligen för att dansa. Hur skiljer sig Dancehall där ifrån Dancehall i Sverige? Och hur är det med könsroller och så?

Sahar: Dancehall är ju verkligen mansdominerat på Jamaica, så kommer man till Sverige och så är det verkligen kvinnodominerat. Det är helt motsatt. Det är helt sjukt. Hela den här grejen vad som är manligt och kvinnligt och som jag tycker är intressant, och som jag alltid tar upp med ett exempel, jag hade några, de var typ tolv-tretton år, tjejer. Förrförra terminen var det. Och sen så skulle dom göra ett steg, eller dom skulle börja i en stance som såg ganska så där mäktig ut. Ganska stark pose typ. Och så kände de sig obekväma för att de kände sig manliga. Och där tänkte jag verkligen, ok, shit, vi behöver sätta oss och prata liksom. För mig blev det ett uppvaknande just det här med vad som är kvinnligt, och den bilden man har av att va tjejig eller kvinnlig, att det alltid ska vara sensuellt och sexigt och fint och gulligt, versus att om man ser mäktig, cool och stark ut, då är det helt plötsligt manligt. För mig blev det som en epiphany, att det här är något jag vill jobba på med unga tjejer. Att det finns inget som säger att se cool och stark ut, att det skulle vara manligt. Men att du är ju fortfarande det könet du vill vara. Om jag identifierar mig som en kvinna och vill göra såna grejer, och var liksom stark, då är det jag och då är det min kvinnlighet. Och att kunna äga det och känna sig stark i det och inte känna att man tar en annan roll eller att jag måste ta en mansroll för att känna mig cool, nej, jag tar min egen roll.

Kan du beskriva könsrollsskillnaderna, och hur dom påverkar din roll som danslärare?

Sahar: Det är väldigt uppdelat på Jamaica, det är verkligen så här kvinnligt och manligt. Däremot, kvinnor får göra alla slags steg, men för män är det väldigt restricted, att dom får inte dansa till tjejlåtar. Dom får inte dansa tjejsteg, och där blir det direkt en skillnad. Asså, det är ju lite det som är dilemmat, att vara helt förälskad i en kultur som inte är sin egen. Man lär ut en dans som kommer från en kultur som är väldigt djupt inrotad i just dom här rollerna. Och sen så ska man lära ut det i Sverige 2016. Asså det är verkligen the contradiction of the millenium typ. Framförallt i och med att vad jag vill göra med dansen, är att stärka upp unga tjejer. Om jag ska säga att jag siktar in mig på någonting, så blir det ju det. Jag bryr mig inte om det är hon, han, hen, du får dansa precis som du vill. Men jag lär ut från en kultur som har sina rules and regulations, så jag måste fortfarande, jag kan ju liksom inte twist the message. Jag måste fortfarande vara ärlig med vad det är vi gör, också för att det är en säkerhetsfråga. Asså skulle en kille liksom åka till Jamaica, och börjar röra sig kvinnligt, då blir det problem. Det kan bli problematiskt i fel rum, om man säger så. Rent av farligt. Så det är ju liksom också min duty på ett sätt också som Dancehallärare, det finns inget att sugarcoat. Men enligt vad jag tror på och vad jag vill leva efter så ska det vara givet att få vara sig själv. Vilket blir problematiskt när man är så insatt i en kultur som är så opposite när det kommer till just dom bilderna eller dom rollerna.

laces 1
Laces – Sahar Taklimi, Cinthya Medina Olguin och Karolina Carlsson, Adrian Lindholm, Malcolm Kente, Brian Madika och Evelina Redstorm.

Varför tror ni så få i orten dansar ballet och andra mer klassiska dansformer?

Cinthya: Om jag skulle se på det väldigt enkelt så är det för att det tillhör sen back in the daays till två olika klasser. Ballet, modernt och dom här tillhör ju dom som har lite mer cashmoney, dom lite finare. Det är ju dom som kan ta sig till och betala för att ta dom här klasserna. Däremot dom här andra kulturerna som vi pratar om, dom kommer ju mer från gatan, så dom är mer approachable till dom som inte har det, och som har en annan bakgrund. Och det är så jag också blivit uppväxt med det att, ja, men ballet ska du dansa tillhör det fina folket, det är det som går in hos kungligheter och hela det köret. Man ser på det helt olika. Sen så tror jag många i sig ser på ballet och modern dans och det här som lite stelt. Du kan inte uttrycka dig exakt som du vill, utan du har väldigt massa boxes och mönster som du ska följa till en början. Speciellt i ballet så är det ju så. Du har ju dom grunderna som finns, och det är dom du använder konstant, om och om igen i alla rörelser du gör, allting har ett namn. Däremot om vi går in i modernt/contemporary, dom är ju lite friare. Sen har vi jazz som är liksom, vad ska man säga, kanske dom klassiska stilarnas street. För där går ju folk loss med lite mer disco, lite mer livligt. Jazz är crazy, och ballet är lite mer strict. Conservativt skulle jag säga.

Sahar: Hiphop har ju alltid varit på nått sätt the voice of the ghetto, eller suburbs, eller liksom ungdomarna. På det sättet är det ju en helt annan slags kultur. Asså, jag menar jazz och ballet är ju inte tillgängligt för folk på samma sätt. Det är också det som man kan uttrycka sig i på ett annat sätt, tror jag också, med frustration och med ilska, och med annat som kanske inte alltid har varit blommor. Om man inte har haft ett liv som är dans på rosor så kanske man inte alltid kan relatera till fina jazzlåtar och på det sättet, utan man relaterar mer till att faktiskt kunna sjunga fuck da police, typ, så man får ut sina aggressioner. Om man är med på gatan och man ser hur polisen behandlar… Det blir ju så relaterbart på ett annat sätt, och från musiken så blir det att man drar sig till dansen. Och Dancehall har på nått sätt blivit den här undergrounden som hiphop var för några år sen. Dancehall provocerar ju, och folk tycker att det är kul. Det blir på nått sätt nått som är lite tabu, som man vet chockar folk, och får man inte sin röst hörd på andra sätt så får man det på det här sättet. Man tar plats på ett annat sätt än vad man gör om man dansar ballet vid sin balletstång. Så jag tror det har med råheten att göra också.

Ni har också gjort en uppsättning som ni ska turnera med, föreställningen PASSWORLD. Vad handlar den om, Cinthya?

– Passworld är en dans/filmföreställning som vi gjorde tillsammans 2015, och där vi tog upp lite olika ämnen som vi tyckte var väldigt aktuella. Vi hade väldigt många vi ville ta upp, bland annat det Sahar pratade om precis, manligt och kvinnligt. Men vi behövde sålla lite. Så då var vi inne på normer, rasism, utanförskap, privilegier. Saker som är aktuella. I föreställningen följer vi fyra karaktärer som representerar olika utsatta grupper. Men även i detta så binder vi lite våra erfarenheter också, som var och en av oss har, ensemblen som var med i PASSWORLD.

 

laces 2

Är ni intresserade av att boka PASSWORLD hör av er till lacescrew@gmail.com
Facebook: Laces  

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *