Loading...
O.I.F Bloggen

I’m back

Hej alla mina vänner och alla som jag inte känner.

Jag har varit borta ett tag från skrivandet nu, och det har berott på flera saker. Bland annat har det varit mycket i min varda. Men mest har det varit att jag har tappat orden. Varje gång jag har varit på väg att ge orden till er, har de runnit mellan mina fingrar.

Hur mycket jag än har försökt och velat, har det inte gått. Jag har blivit helt stum och så jävla less på hela samhällsdebatten. Att i princip ingen erkänner att de har fel, utan istället blir grovt kränkta av att bli ifrågasatta.

Det är som att världen har drabbat av en masspsykos och går runt med paranoid hybris. Argumenten som läggs upp går inte ihop någonstans, utan säger emot sig själva om och om igen. Bristen på ansvarstagande gör mig så jävla förbannad. Jag ska förklara detta mer i ett senare blogginlägg.

Som alla redan vet blir rasismen mer och mer öppen och på sina håll även mer accepterad. Klasskillnaderna växer också för varje dag, men ledande politiker vägrar erkänna och ta upp att det är ett grundläggande problem. Det är en ond cirkel av att skylla ifrån sig och blunda. Vintern stannar kvar i våra hjärtan även när det blir sommar.

All förnekelse av detta gör mig så oerhört ledsen. Jag kan inte föreställa mig hur hemskt det måste kännas för mina vänner och familj som blir drabbade mer direkt än jag. Det är här jag tappar orden. Jag önskar att jag kunde göra så mycket mer för att någon inte ska bli kränkt av någon som ser ut som jag.

Vita människor som vägrar att se att det begås fel. Som vägrar erkänna att det finns ett strukturellt förtryck som främst begås av vita män(niskor) från de övre samhällsklasserna. De som förolämpas när detta kommer på tal, istället för att inse fakta. Istället för att acceptera hur Sverige och världen ser ut idag och därifrån kunna göra något åt det.

Så kallade ”sverigevänner”, ”antifeminister” och andra som, enligt min mening, ofta är självupptagna, ignoranta och hatiska människor, får mig att skämmas. Hatet de sprider får mig att må fysiskt dåligt.

Det kanske låter dumt, falskt eller till och med patetiskt, eftersom jag ser ut som förtryckarna. Men jag delar inte något annat än hudfärg och privilegier med de här personerna. En hudfärg som inte borde spela någon roll. Privilegier som borde finnas för alla.

Förlåt att jag inte har backat er mer, mina vänner, familj och alla andra som lever under detta förtryck. Det ska bli en ändring på det nu. Jag hoppas att ni inte tycker att det är försent.

Det har hänt många saker som har varit värda att ta upp, sedan senast jag skrev. Många saker som har behöver diskuteras. Många saker som många röster måste bli hörda i. Även om min röst kanske inte väger så tungt i samhällsdebatten, ber jag om ursäkt för att jag ändå inte har varit en större del av den.

Jag ber om ursäkt för att jag inte har reppat den här fantastiska organisationen och allt den står för, så mycket som jag kanske borde. Allt det här har ändå alltid varit en värmande låga inuti. Även om jag kan tyckas vara frånvarande kommer jag aldrig lämna.

Kom ihåg att alla våra röster är viktiga. Hörs vi inte och syns vi inte, kan vi inte tvinga makten att lyssna på vad vi kräver och vad vi har att erbjuda. Våra kunskaper och våra röster skulle kunna rädda det här landet från vart det är på väg.

Vi står tillsammans. Mot rasismen. Mot segregationen. Mot klassklyftor.
Vi står tillsammans. För allas lika värde. För gemenskapen. För kärleken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *