Loading...
Krönikor

En avstickare till landstinget

[dropcap]J[/dropcap]ag har genom livet haft mer kontakt med vården än de flesta, bemötandet har naturligtvis varierat; men innan 18 års ålder hade jag ändå hyfsat förtroende till systemet och dess rättvisa fördelning. Att, om jag skulle bli väldigt sjuk, då skulle våra skattepengar komma att stå till buds. Lika inför landstinget, trodde jag. Vid flytten till Jämtland förändrades något, men jag kan inte veta om det var jag eller bemötandet från vårdgivarna som ändrades först. Trött på att bli avvisad, misstrodd och irriterad började jag omedvetet förtrycka krämpor och konstigheter till ett litet hörn i bakhuvudet där de inte märks längre; en försvarsmekanism när en tröttnat på att bli betraktad som inbillningssjuk. Är ni flera som känner igen det här?

Min 156 cm korta mamma var redan innan hon blev gravid övertygad; hennes bäcken var för litet för att klämma ut ett barn, något som finns i släkten. Det blev dessutom en mycket svår graviditet, jag var ovanligt stor och hon väldigt liten. Hon insisterade på att få ett planerat kejsarsnitt, men mödravården ville inte höra henne. Enligt dem kunde man inte ”bara beställa ett kejsarsnitt hur som helst”, åtminstone inte hon, där och då. Jag har fått veta att hon hade värkar i flera veckor, trots att vattnet gått kom jag inte ut. Jag hade antingen grov separationsångest eller naturlagarna emot mig, beroende på vem du frågar. Först när jag höll på att dö av syrebristen veckor efter att vattnet hade gått valde man att göra ett akut kejsarsnitt. Som en konsekvens av det kaotiska förloppet punkterades mammas blåsa vid kejsarsnittet, så vi blev kvar på lasarettet mina första tre månader i livet. Vore det likadant tror ni om hon vore ”Karin  från Täby” istället för ”kvinna från Tehran”? Båda mina föräldrar hade fått sitt uppehållstillstånd ungefär tre år innan. Känner ni också stanken av rasism ända från 90-talet och hit?

Jag förstår mina föräldrar bättre med åren, trots att vi inte har kontakt, men frågorna blir också flera. Pratade hon aldrig om rasism därför att hon ville skydda mig från att se den, eller hade hon i brist på vita vänner bara missat hur orättvisans ”hudfärgade” tryne egentligen såg ut? Vägrade pappa söka vård därför att ingen hade lyssnat på honom, eller var han bara tjurskallig? Inordnade de sig i systemet därför att de var tvungna, eller eftersom de höll med om att ”white man white man über alles”? Kommer jag få se rättvisan räcka laget runt, eller ska jag alltid behöva undra såhär?

Från att ha haft ett visst förtroende för vården som ung, tvingades jag inse att skattepengarna huvudsakligen tjänar någon annan. Ingen hade pratat med mig om rasism, så jag såg den inte först. Nu är min första fråga; kommer vi alltid prioriteras sist? Vissa vänner har inte känt igen sig i denna totalitära hopplöshet – ända tills de följt med mig på äventyr i landstingskarusellen. Nästan alla har förfärats, förvånat höjt på ögonbrynen, och därefter förstått. Kommer in med ambulans ensam, lämnad på en brits i fem timmar, hemskickad utan närmare undersökning. Ofrivilliga kräkningar dagligen i över ett år, efter simpel urin- och blodprovstagning får jag veta att det måste vara ett fall för psykiatrin. Påminner mig själv om att det är inte friskt att vara välanpassad till ett såhär sjukt samhälle.

En ingift moster jobbar inom landstingsvården, så jag får höra historier om en fikarumskultur på glid, det politiskt korrekta har expanderat, inkluderat strukturell rasism, numera vardagsmat. En känsla av att vara i trygga händer är särskilt viktigt i ett så utsatt läge som när en är sjuk. Det är helt upp till läkaren att avgöra vilken fortsatt vård patienten har rätt till, en nog så respektingivande maktposition. I en allt mer segregerad stad är det mer sannolikt att läkarens livssituation dessutom är en helt annan än förortarens. ”Läkaren” kommer, i likhet med ”domaren” etcetera, oftare från ”the ruling class” än en socioekonomiskt ofördelaktig bakgrund. Det är sällan som läkaren möter patienten, tvärtom är det enligt min erfarenhet vanligare att patienten måste behaga läkaren. Vi kan inte fascistsäkra landstinget i sig, men det är hög tid att samhället i stort tar ansvar för den gemensamma berättelsen. Det visionära välfärdsrättvisedemokratifrihetsSverige som mina föräldrar flydde till var bara falsk marknadsföring. Jag är numera paranoid på undran om läkaren/sköterskan är främlingsfientlig eller har en dålig dag. Är det bara jag?

Jag är tacksam när fördomarna är ute i det fria, då kan de bemötas sakligt; där har ni skillnaden mellan ”en Björn Söder” och ”en Carl Bildt”. Calle skrämmer mig mycket mer, därför att han lyckas verka i det fördolda; Björn Söders retorik kan nästan vem som helst avväpna. Mina föräldrars generation fick famla i mörkret, jag antar att de anpassade sig för barnens skull. Är det därför som många sagt till mig att Iranier är deras ”favoritinvandrare”? Ibland blir jag sedd som vit, ibland som undermänniska. Trots Lorreen och torts Gina. Trots att vi alla trodde att vi hade kommit längre – och främst just därför.

Minns ni den här boken? Den gavs ut av ”Forum för levande historia”, en demokratifrämjande satsning beställd av regeringen, som delades ut till alla skolbarn 1998. Så, istället för att prata om rasbiologiska institutet i Uppsala (världspremiären) valde man att peka på Tyskarna. Kanske var det därför som skämt om nazism och judar inte blev ifrågasatta när jag gick i högstadiet i mitten av 00-talet, trots att min skola låg på progressiva Södermalm; rasism och fascism kändes då som ett avlägset fenomen, snarare än ett riktigt problem. Idag har det förändrats.

Jag tycker det är dags att regeringen beställer en ny demokratisatsning, men för att upplysa om ondskans historia i Sverige, fram till våra dagar. Tycker ni inte att det är dags att vi lär kommande generationer om rasismen och fascismen i Sverige, diskriminering, slavhandel, rasbiologi och folkhygien, svensk vapenexport (störst i världen per capita), tvångssteriliseringar, stolt svensk forskning, Samerna, ”neutralitetspolitik” under världskrig, med mera. Är det inte dags att vi förstår att vi är som alla andra människor i världen, att också ljusa svenskar har mörka sidor? Ni vet den där utbredda föreställningen om att Sverige är typ världens bästa land? Mångfald, välfärd, ordning och demokrati? Dess bästa utmanare är historian. Det är hög tid att de gör upp. (Let’s get ready to rumble!)

OMSONIA

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *