Loading...
Berättelser

Det som inte sänker dig, gör dig starkare

Mitt liv har inte varit en raksträcka. Det är kurvorna och vändpunkterna som gjort mig till den jag är idag. Jag har sedan barnsben haft ett gott hjärta och det har jag mina föräldrar att tacka för.

Min pappa lärde mig hantera olika situationer i livet och att man alltid ska hjälpa de som behöver det. Därför har jag klara minnen av stunder i mitt liv där jag ställt upp för människor som blivit utsatta för exempelvis mobbing. Min mamma har gett mig tålamod och att se godhet i varje individ. Kanske är det därför som jag idag vill jobba med att hjälpa människor.

Trots all kärlek jag fick från mina föräldrar så betyder det inte att jag som individ mått superbra.
Jag lever i en familj där jag har fem syskon: fyra systrar och en bror. Alla mina syskon klarade skolan medan jag blev utmålad som det svarta fåret. Jag var den dumma som inte klarade att få bra betyg. Eller den lata som inte tar sitt ansvar och går upp på morgonen. Att vara i skuggan av mina syskon har varit en börda som jag kämpat mig igenom. Men det var inte förrän att jag tog studenten som vändpunkten kom.

Redan under gymnasietiden fick jag en möjlighet att glänsa. En dag fick jag ett samtal hem från SVT som frågade ifall jag ville komma ner till deras kontor och vara med på en audition för en serie. Jag som var så intresserad av film och var en person som ofta var skämtsam och glad kände att det var något som kom ur en dröm. Självklart tackade jag ja.

Min skolgång hade inte fått en bra start och det var menat att jag skulle misslyckas så jag tog chansen vilket resulterade i att jag fick rollen. Detta var både en positiv och en negativ vändpunkt i mitt liv för saker skulle förändras och det snabbt.

Min skola gick åt helvete för filminspelningen tog sin tid men jag har aldrig haft så skoj som jag hade under den perioden. Jag fick otroliga erfarenheter och en större karaktär växte fram i mig. Jag skulle bli känd! En ganska normal känsla kanske när man är 16 år gammal och har huvudrollen i en serie som sedan visade sig explodera.

Allt kändes bra. Jag var i sjunde himlen. Pengarna rullade in under inspelningen och även efter att serien släppts. Det fanns inte en bättre känsla då. Min fotboll och skola gick åt skogen så ljuset i min tunnel var den här serien.

Det är också därför jag förstår att livet med sorg och lycka har sin mening. Iallafall till en viss nivå. Mitt liv har varit upp och ner men den värsta vändpunkten i mitt liv var två år efter filmen.
Fram tills dess hade jag levt ett gott liv. Jag hade blivit av med min oskuld, jag hade flickvän, jag var ute varje kväll och kom hem när jag ville utan tjafs eller bråk från familjen.

Kanske fick man höra något ibland men då kom det oftast från farsan. Farsan ville att jag skulle ta kontroll och övertag över mitt liv. Jag tänkte: ”Strunt, jag mår bra. Jag lever gott alltså. Life is good!” Det var vad jag trodde iallafall.

När jag kom hem brukade jag oftast ladda ner filmer och vara vaken till 4-6 på morgonen.
En dag kom min farsa in i rummet. Min idol. Bossen. Han tittade på mig och skakade ogillande på huvudet. Mitt svar blev ”Stäng dörren, snälla. Låt mig vara.” Han var knäpptyst, nickade, stängde dörren, tog på sig sina kläder och gick till jobbet.

Jag somnade ungefär halv sju på morgonen men väcktes sedan av skrik och detta kommer jag aldrig glömma. Mina systrar förde en massa oljud som väckte mig vilket gjorde mig väldigt irriterad. Jag gick upp för att skälla på dem men insåg sen att skrikandet inte var nått skrik utan gråt. Alla som var hemma den dagen brast ut i tårar och jag stod där och fatta inget. Alla stod vid entrén så jag gick dit och såg tre män. Jag frågade männen, inte mina systrar utan männen, vad det var som hade hänt. Svaret jag fick drömmer jag varje dag om att glömma.

Min idol hade dött. Mannen som alltid varit där för mig men som jag slutade umgås med för att jag var dränkt i den där stjärnsåpan. Jag levde i en fantasivärld och min far hade alltså försvunnit ifrån mig.

Det var den tuffaste perioden i mitt liv. Allt som jag trott innan var bara ett litet sandkorn i jämförelse. Livet hemma blev allt tuffare. Helt plötsligt stod morsan ensam med sex barn med munnar att mata. Jag var 18 år gammal jag visste fan inget. Hur ska jag bli mannen i huset? Hur ska jag vara den som hjälper henne att hålla upp det?

Till slut fick mamma bestämma sig för att använda farsans pengar till att flytta in till en bostad med färre rum och mindre utrymme för oss, iallafall för mig. Jag fick vara mannen jag fick ta ansvar och ge plats för mina syskon trots att jag var det fjärde barnet. Blott 18 år gammal fick jag nu ställa mig mot samhället som jag inte visste ett skit om. Jag var rädd. Jag offrade min plats men visste heller inte hur hårt det skulle påverka mig.

Min ungdom tog slut vid den åldern, jag fick nu leva en vuxen mans liv där inkomst, en lägenhet och ett jobb var målet. Vilken inkomst? Pengarna från filmen kom inte mer. Det var inte la vida loca som innan. Jag hade inte ett skit.

Som tur var hjälpte en kompis mig. Genom att be mig flytta in hos honom gav han mig lite andrum och timingen kunde inte ha varit bättre. Men jag stod inför en rad utmaningar. Jag fick lära mig att fixa pengar, söka jobb och betala räkningar som jag sett mina föräldrar göra.
Jag var på väg att växa som person.

En vuxen person som jag alltid sett upp till lyckades ordna fram en lägenhet som jag flyttade in
till. Jag var återigen ensam. Mitt första uppdrag var att söka jobb. Att sörja min avlidne far kom i andra hand. Jag tog kontakt med min kusin som sedan hänvisade mig till en person som skulle ha en betydande roll för kommande intressen. Personen behövde folk inom fritid och jag fick chansen att jobba med ungdomar. Ett jobb där man har möjligheten att förebygga och vara ett stöd för de som behöver det allra mest.

Eftersom jag visste att en ungdom kan utsättas för svåra situationer kunde jag genom min historia få min blivande arbetsgivare förstå att jag var rätt man för jobbet. Jag ville lära ungdomar ta ansvar och förstå att man kan klara sig ur svåra situationer om man är villig att ta emot hjälp. Att vara ensam är en bra grund för din egen utveckling men du kommer ingen vart om du inte är villig att ta emot hjälp. Jag ville med min erfarenhet påverka de ungdomar som kunde relatera till min historia och visa dem att det alltid finns hopp så länge man är villig att leta efter det.

Victor Nascimento, Biskopsgården

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *