Loading...
Berättelser

Den rätta vägen

[dropcap]U[/dropcap]nder mina dagar som tonåring var som vilken ungdom som helst i Sverige . Men ändå inte. Mitt tankesätt var väldigt lik alla andras i min omgivning. Jag ville hitta på roliga aktiviteter, klä mig fint, träffa tjejer, dricka alkohol, testa allt man inte fick göra. Men jag vil le aldrig testa droger , det var något jag verkligen tog till mig av vad mina föräldrar sa . Men varför lyssnade jag inte på allt annat som dom brukade säga till om : att bete sig bra och hur viktigt skolan var ?

Hemma hade vi dålig ekonomi. Mina föräldrar var arbetslösa, dom är mycket äldre och hade svårt för att lära sig språket eller att kunna jobba. Jag har två systrar och fem bröder här i Sverige. Men sen har jag fem syskon i hemlandet Kurdistan. Tre av mina bröder bodde själva, de var gifta och hade barn. Jag är näst yngst i familjen så jag fick inte direkt mycket uppmärksamhet. Men sen är frågan var det bristen på uppmärksamhet som fick mig att bete mig på ett sätt som gick emot normerna?

Eller var det att jag bara ville vara som alla som jag brukade träffa dagligen? De hittade på olika aktiviteter som jag inte kunde vara med på grund utav min familjs ekonomiska problem och de hade fina kläder. Jag ville se ren och fin ut, klä mig enkelt men ändå fint. Jag hade inte pengar direkt, så visst hittade jag på olika dumheter som ledde till att jag kunde klä mig fint och kunna hitta på olika aktiviteter. Jag älskar fotboll så jag var ju tvungen och ha fina skor som alla hade.

Senare kom jag på varför jag betedde mig som jag gjorde. Jag tänkte på vad folk tyckte om mig, att folk såg att jag hade fina kläder. Samtidigt så tänkte jag som alla andra att vi lever bara en gång så man måste testa på allt, leva livet. Just det tankesättet får många att tänka så mycket på sig själv och göra allt för just den här världen. Man gör allt för att lyckas men ändå är man aldrig nöjd. Jag kände mig trött på livet. Sen frågade jag mig själv varför begår de rika självmord? Trots att det är så, så kämpar alla och gör allt för att bli rika.

Det var en mask som fick mig att må bra utanpå, bland mina vänner eller i samhället. Ingen skulle se mig svag eller tycka synd om mig. Jag hatar när folk tycker synd om en person som har val. Jag hade val, jag kunde bara leva efter den ekonomin vi hade, inte gå utanför mina gränser och hålla mig till mitt område. Men samtidigt så går det inte för folk dömer en vart än man befinner sig. Människan älskar och hitta fel hos andra så de får känna att de är bättre än andra.

De hittade på olika aktiviteter som jag inte kunde vara med på grund utav min familjs ekonomiska problem och de hade fina kläder. Jag ville se ren och fin ut, klä mig enkelt men ändå fint. Jag hade inte pengar direkt, så visst hittade jag på olika dumheter som ledde till att jag kunde klä mig fint och kunna hitta på olika aktiviteter.

Verkligheten var att man krigade för att ”lyckas”. För att bli rik, bli känd, kunna leva livet. Detta gjorde att jag började tänka på vad mitt liv går ut på. Jag och mina vänner satt nästan varje dag och var ute sent, vi tänkte ofta på och frågade varandra om vad man skulle göra om man hade massa pengar eller om vi var en viss kändis med så mycket pengar och massa kvinnor runt. Det fick oss att tycka sämre om oss själva och att vi inte hade lyckats med ett skit. Det fick mig att fråga vad livet egentligen går ut på.

Jag var i nitton-års-åldern vid en här tiden och jag började tro på Gud och blev väldigt intresserad av islam. Jag har aldrig varit varken för eller emot islam. Jag respekterade alla religioner men speciellt islam. När jag såg kvinnor med slöja så tittade jag automatiskt ner i marken. Jag har aldrig kommit på varför jag gjorde det.

En natt så hade jag svårt att sova så jag ringde en vän som praktiserade islam. Jag bad honom komma hem till mig. Den natten hade jag redan bestämt mig för att börja praktisera islam. Jag hade läst en massa om olika tecken som Gud hade visat genom Koranen om hur vår värld fungerar och hur ett barn utvecklas i magen. Saker som man inte kunde ha sett för 1400 år sen. Vi satt hela natten utan att sova och pratade om islam. Morgonen där på var eid. Eid är efter att det har gått en månad av ramadan. Muslimer firar eid med att gå upp tidigt på morgonen och går till en böneplats de har bestämt. Det kan vara moskén eller en plats utomhus så alla får plats för bönen man ska utföra. Sedan så firar man det med familjen och nära och kära. Man äter en massa gott.

Så jag bestämde mig för att gå och utföra den här bönen. Vad jag minns så hade jag aldrig utfört en bön. Jag var nervös och rädd för att göra fel. Egentligen ska man fokusera sin blick mot den ytan man ska sätta ner pannan på men jag tittade på hur folk kring mig gjorde och följde dem. Det gick bra och jag kände mig lycklig efteråt. Jag mådde bra på ett sätt jag inte kan förklara men det kändes bara så bra.

Efter detta så började jag steg för steg praktisera mer och mer. Islam var en förändring som gjorde mitt liv till vad jag egentligen hade längtat efter fast jag aldrig visste om det. Men den just den känslan jag hade visste jag att jag längtade efter.

Jag som person ändrades helt. Jag såg på saker och ting på ett nytt sätt. Jag började bli positiv, mitt tålamod ökade, jag fick hopp om framtiden och om livet. Jag blev lycklig. Den känslan har jag aldrig känt innan.

Folk på området och min familj blev helt chockade. De kunde inte tro sina ögon.
Många tog det på ett bra sätt, men det fanns en del som tog det på ett dåligt sätt. Folk sa ofta att jag var hjärntvättad, att jag hade blivit tråkig och undrade hur jag kunde ha värderingar som att hålla sig borta från alkohol, gå till moskén m.m.
Med tråkig så menar de att jag inte ville festa eller mobba folk på det sättet jag gjorde innan, eller att jag inte längre ville bråka och sätta folk på plats om något hände. Det var inte jag längre tyckte de.

Islam var en förändring som gjorde mitt liv till vad jag egentligen hade längtat efter fast jag aldrig visste om det. Men den just den känslan jag hade visste jag att jag längtade efter. Jag som person ändrades helt… Jag blev lycklig.

På ett sätt så var den personen som jag var innan borta men ändå där framför dem. Men de ville inte erkänna mig som en praktiserande muslim. Sedan jag började praktisera islam så har jag förlorat massa vänner och folk pratar på ett fult sätt om mig. Men jag förlåter dem och tar inte upp det med dem.

Det är inte lätt att vara muslim för du måste följa dina plikter. Det med att man förlorar vänner som man har umgåtts med sen man var åtta, nio år, det är riktigt jobbigt. Men man är tvungen och acceptera det. Man ser verkligen vem som gillade dig för den du var, inte för vad du gjorde för andra och hur tuff du var. Jag tackar Gud för att jag inte har kvar dem i mitt liv. Men jag kommer alltid förlåta dem för vad de säger.

Det är lätt att leva livet och skita i allt, men till slut så hinner tiden ikapp en. Att praktisera islam är inte lätt om man inte har en stark tro på Gud och tänker att Gud har ditt liv i sina händer.

Jag som människa kan inte tro på att en person som begår mord och gör hemska saker på vare sig människor , djur eller natur kommer undan med att dö och sedan så vila i frid. O m det inte finns rättvisa på denna jo rd så måste den komma efter detta liv. Jag avslutar med att jag är glad för att vara m uslim och tackar Allah för allt ! Jag vill avsluta med en berättelse som är min förebild ! Må Allah vägleda oss, Amen.

 

Anonym
Hässleholmen
Borås

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *