Loading...

Berättelser

Balkongfunderingar…

Min vän och jag satt och pratade under en ciggpaus från fikat som vi hade i mitt kök. Vi drack kaffe med mjölk och beklagade oss över vintern som vägrade försvinna. Hon berättade att hon hade varit på en Europe konsert med sina kusiner. Hennes äldre syskon var stora fans under hennes uppväxt. Vid fyraårs ålder hade hon rummet tapetserat med posters på Joey Tempest. N, som vi kan kalla henne, berättade att det hände en grej som fick henne att tänka efter och som snurrat runt i dagar i huvudet.

Betongpoesi: Yäni

De säger att vi alla är lika, och inte för att pika, men jag vill bara skrika när de försöker inflika om att de bryr sig om folkets ojämlika… villkor. [ … ]

Varför man ”så gärna” vill ha en diagnos…

Under min tidiga uppväxt uppmärksammade alla att jag var ”annorlunda”, jag var ovanligt nyfiken, pratade som ett barn som var flera år äldre och var mycket självständig för min ålder. Detta ”speciella” utvecklades med åren till samtal där det ”särskilda” blev mer och mer markerat. Det som alla klappade åt i mina yngre dagar- den spralliga, pratglada, nyfikna tjejen… började i mellanstadiet ta för mycket plats, störa och försökte ta för mycket uppmärksamhet. Man ändrade samtalet igen och började tala med mina föräldrar om mina ”svårigheter” istället.

Välkommen till förorten!

Det var mitten av nittiotalet, vi satt på skolgården. Skolgården, där det idag istället finns nybyggda radhus. Där satt vi, 12 år gamla och lyssnade på en mixtape som en av killarna hade med sig. Själv hade jag tagit med mig min gula Walkman, jag var fett stolt över den, mamma hade slitit som en galning för att skramla ihop till min födelsedagspresent. Vi turades om att få ha hörlurarna, alla ville lyssna. Vi hade tröttnat lite på ”snubben trodde han va cool” och såg fram emot att höra de nya låtarna.