Loading...
Tyck till!

Din berättelse… om rasism

Ordet är ditt- Din berättelse,  är en storytelling serie där vi bjuder in för att berätta och samtala om olika ämnen som vi tycker är viktigt att lyfta, att prata om, minnas och analysera. Varje månad kommer vi att föreslå ett nytt berättelse-tema att skriva kring.

Denna månad handlar berättandet om minnen och upplevelser om rasism. Vi minns och samtalar om hur det är att växa upp med kulturkrockar och hur dessa påverkar den världsbilden vi har och den platsen vi tar i samhället.  Därför ställer vi frågorna: Vad är ditt första minne av rasism? Vad kan vi göra för att motverka rasism? Finns strukturell rasism? Tycker du att man ska vara tolerant mot rasister efter principen att vi alla har rätt att tro och tycka som vi vill? Skicka ett svar, en egen frågeställning eller dina synpunkter till kontakt@ortenifokus.se

Som en del av Orten i Fokus vill jag uppmana andra att dela med sig av sin berättelse eller funderingar kring rasism genom att vara den första att berätta. Detta är mitt första minne om rasism:

 

 

 

Svartskallar och Kisshuvuden
/ Av Patricia Palma

Den dagen kom jag hem förvirrad. Jag minns att tårarna rann så snart jag steg in genom ytterdörren till mitt hem. Jag var riktigt ledsen, sådär som man sällan blir. Jag frågade pappa:

–       Vad betyder det är att vara en jävla svartskalle?

Pappa blev stel i några sekunder. Han gav mig en öm kram och sedan mörknade hans blick. Jag minns det som igår då pappa alltid varit en mjuk och snäll kille och det var sällan man såg honom arg eller upprörd. Förutom när han körde bil, då flög den ena efter den andra grodan ur hans mun. 

”Vem sa så till dig?” frågade han seriöst.

”Det var X som ville ta mitt hopprep” berättade jag till pappa. ”Han började bråka när jag skvallrade till fröken att han hade tagit den och då sa han”:  ”Ta ditt fula hopprep din jävla svartskalle.”

Pappa var snabb med att kontra: ”Ja, det är för att han är en ”jävla dummihiuve”, sa han. Och så svor han på spanska och sa: ”Y que se cree él? Mocoso malcriado, cabeza de meao!” (Vem tror han att han är fördömda snorunge, kisshuvud) Kiss-huvud? Allting bara snurrade i tankarna. Svartskallar och kisshuvuden. Vad betydde denna galenskap?

Men han, snälla pappa, hade en plan. Nästa gång X sa så, skulle jag säga till fröken och om det inte hjälpte skulle jag svara med att kalla honom kisshuvud. Men varför pappa? undrade jag. Och pappa som alltid var skämtsam och försökte skoja bort svåra stunder sa: Jo, för att han är så blond så det är lika gult som kiss. Då får han smaka på sin egen medicin menade pappa, men jag skulle inte låta honom köra över mig. Så kisshuvud blev det.

”Men vad betyder svartskalle?” insisterade jag.

Jag kommer aldrig att glömma det. Det var som att pappa insåg att jag inte tänkte köpa hans kallprat eller bortförklaringar.  Han såg på mig utan att kunna prata och han bara kramade mig hårt, medan tårarna rann ner för hans kinder. Efter en lång stund tog han tag om mina axlar, tittade mig rakt in i ögonen och sa:

”Han menade att du ser annorlunda ut. Du är inte som han, svensk. Du har föräldrar som kommer från Chile.”
”Men pappa, jag har inte svart hår” avbröt jag. (Jag var blond som liten)
”Nej jag vet det och det är därför jag blir ledsen min dotter. Han förstår inte det. Det handlar egentligen inte om färgen på ditt hår”

Pappa förklarade att vissa föräldrar inte lärde sina barn om kärlek till alla människor oavsett hur de såg ut eller vart de kom ifrån, vissa barn visste inte vad respekt och tolerans var. Han berättade om vissa som inte var så glada att andra människor från olika delar av världen skulle komma hit till Sverige. De gillade inte människor som var annorlunda. Men, sa pappa. Det fanns ett viktigt men. Det kommer att ta en liten stund men sen så kommer alla att vara vana att vi är här, sa han med en orubbad säkerhet i rösten. 

Samma år fick jag höra om Lasermannen och jag förstod för första gången allvaret i det hela. Att vissa var villiga att döda andra för att de såg annorlunda ut. Jag blev rädd och ledsen, jag trodde länge att han skulle komma efter min pappa, min svartskallepappa. 22 år efter är jag fortfarande ledsen för att väldigt lite har förändrats. Och jag tycker att det är viktigt att vi pratar om detta, tar upp samtalet om rasism, smygrasism, strukturell rasism, vardagsrasism… Vi får inte låta denna okunnighetens- och rädslans våg att fortsätta sprida sig över vårt land. Vi behöver bekämpa rasismen starkare än någonsin. Fler överfall som det i Malmö i förra veckan får absolut inte ske!

Styrka är inte våld, det är kraft, kärlekens kraft som träder fram från alla gator och alla hörn i Sverige, människor som ropar högt: ”Inga nazister/ rasister på våra gator!” Och hur börjar vi, när börjar vi? Idag. Här. Nu! Genom att självgranska, ta sönder egna fördomar. Kasta i papperskorgen, gör om, gör rätt. Låt oss lära våra barn respekt, tolerans och acceptans för individers olikheter så att vi kan skapa ett Sverige där alla får plats.

Taggar:
#Minnensomlär
#göromgörrätt
#dinberättelse
#rasism

One comment
  1. Tuncay

    Ja minns en dag familjen va i nordstan, ja gick med farsan i ett apotek och vad pappa märkte var att en som jobbade där följde efter oss och kollade om vi skulle ta nått, min pappa gick runt i flera minuter för att kolla om hon skulle fortsätta, och hon gjorde det, medans andra i affären fick noll blickar. Jag såg till och med att tjejen kollade på oss konstigt och pratade med en arbetskamrat innan hon gick efter oss. Sedan, efter några minuter, kom min svenska mamma in och träffade oss, och då gick hon iväg.

    Haha vet inte om det var rasistiskt eller inte men det kändes verkligen som jag blev dömd på ett konstigt sätt

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *